Vad är armbågsdysplasi?
Armbågsleden sitter på frambenet och bildas av de två benen i underarmen (ulna och radius) och överarmsbenet (humerus). Armbågsdysplasi (AD) omfattar flera sjukdomar som påverkar utvecklingen av armbågsleden hos växande hundar.
Varje störning kan förekomma ensam eller i kombination med varandra och kan påverka en eller båda armbågarna samtidigt. Behandlingen varierar beroende på typ av AD och det är därför viktigt att ställa en korrekt diagnos. I allmänhet delas AD in i 3 olika typer:
Fragmenterad medial koronoideaprocess (FCP)
FCP är den vanligaste typen av AD. Vid FCP bryts ett litet fragment av vid kanten av armbågsledens yta (processus coronoideus medialis) inne i armbågsleden. Skadan på leden orsakar smärta och förvärras genom att skapa ett inflammatoriskt tillstånd i leden.
Hos vuxna hundar kan ett liknande tillstånd ses där en FCP utvecklas efter att hunden till exempel hoppar av soffan – detta kallas också ”jump down syndrome”.
Oförenad anconeal process (UAP)
Vid UAP saknas den nödvändiga förbeningen av tillväxtzonen mellan en del av ulna (anconealprocessen) och resten av benet, vilket gör att bendelen förblir lös. Detta leder till instabilitet och smärta i armbågsleden.
Osteokondros och osteokondrit dissekan (OCD)
Osteokondros är en tillväxtstörning i den benvävnad som ligger under ledbrosket. Störningen i benvävnaden kan leda till att det överliggande ledbrosket lossnar och bildar en flik – i detta fall kallas tillståndet osteokondrit dissekan (OCD). När benvävnaden under brosket blir exponerad kan ett inflammatoriskt tillstånd utvecklas i leden och orsaka smärta. I armbågsleden drabbar OCD den innersta kondylen på överarmsbenet.
Hos vissa hundar kan man se ett tillstånd som kallas kort ulnasyndrom, vilket också kan orsaka problem i armbågsleden.
Vilka är symtomen på armbågsdysplasi?
Symtomen på AD kan variera från hund till hund och beror på hur allvarligt tillståndet är. Symtomen kan vara enstaka eller kombinerade.
- Hälta på ett framben från 5 till 8 månaders ålder
- Hälta kan vara uttalad med uppenbara avvikelser i viktfördelningen på frambenen eller mindre uppenbar med små förändringar i steglängden
- Stel och ansträngd gång efter vila
- Tassen vilar inte helt på marken när hunden står eller sitter
- Armbågen avlastas genom att benet roteras så att armbågen pekar bort från kroppen
- Svullnad runt armbågen och eventuellt värme
- Minskad önskan att böja och/eller sträcka ut armbågen
- Hunden står med tassarna utåtroterade, även kallad fransk ställning
Även om detta är en tillväxtstörning kan det i vissa fall hända att symtomen inte uppträder förrän hunden är äldre.
Hur diagnostiseras AD?
Din veterinär börjar ofta med att undersöka vilket eller vilka ben din hund haltar på. Därefter kontrolleras om armbågen är svullen och om den gör ont när man sträcker och böjer den.
Om man misstänker ett problem med armbågen blir nästa steg ofta att röntga armbågen. Röntgenbilder av armbågen ska alltid tas i minst två plan och hunden behöver ofta sövas för att man ska kunna ta bra och exakta röntgenbilder. I vissa fall är förändringarna på röntgenbilderna mycket små, och nya bilder tas ibland efter 1 månad för att följa förändringarnas utveckling.
En nyare diagnostisk metod är en datortomografi av armbågen. Till skillnad från en 2-dimensionell röntgenbild ger denna en 3-dimensionell bild av armbågen, vilket kan avslöja saker som inte alltid syns på röntgenbilder.
Det säkraste sättet att diagnostisera AD är via en kikarundersökning (artroskopi). Om veterinären misstänker AD, t.ex. baserat på röntgenbilder, och samtidigt vill bekräfta och behandla AD, är en artroskopisk undersökning en bra idé.
Hur behandlas armbågsdysplasi?
Det finns olika sätt att behandla AD och behandlingsmetoden beror på vilken typ av AD det rör sig om.
Vid FCP och/eller OCD är det möjligt att operera med binokulär kirurgi. Vid binokulär kirurgi görs vanligtvis två små öppningar i leden och den efterföljande läkningen går därför mycket snabbare jämfört med att öppna själva leden. Dessa kan dock också opereras genom att öppna leden, men detta är svårare och mer komplicerat än med binokulär kirurgi.
- FCP: Fragmentet av den mediala processus coronoideus avlägsnas och ofta även en del av det underliggande benet för att förhindra att det kommer i kontakt med den motsatta ledytan och skadar den.
- OCD: Ledbroskfliken avlägsnas och den underliggande benvävnaden stimuleras att producera nytt brosk.
- UAP: I vissa fall kan processus anconeus (den lösa benbiten) fixeras med en skruv. I de flesta fall måste dock själva benbiten tas bort. På grund av benbitens storlek kan en UAP inte opereras via kikarkirurgi – UAP ses dock relativt ofta samtidigt som t.ex. FCP och därför kommer veterinären att utföra både en kikarundersökning och operation av UAP.
Varför uppstår armbågsledsdysplasi?
De exakta orsakerna till AD är inte kända. Det har dock visat sig att tillståndet är ärftligt och att genetiken spelar en roll för vilka hundar som utvecklar AD. Dessutom finns det faktorer som kan öka förekomsten av AD hos genetiskt predisponerade hundar.
En av de viktigaste faktorerna för FCP och UAP är inkongruens. Vid inkongruens är benen i armbågsleden inte placerade som normalt, vilket ökar påfrestningen på områdena för FCP och UAP och kan bidra till att de skadas.
En annan faktor är utfodring. Studier har visat att felaktig utfodring ökar förekomsten av AD och förvärrar sjukdomen hos raser som är predisponerade för tillståndet.
Att avla på hundar med diagnosen AD rekommenderas inte och den danska kennelklubben screenar även för AD hos de flesta raser som är predisponerade.
Vem får armbågsdysplasi?
AD drabbar främst större hundraser och kan ses hos i stort sett alla dessa raser. Vissa raser är dock mer predisponerade än andra – t.ex:
- FCP och OCD: labrador retriever, berner sennenhund och rottweiler
- UAP: schäfer, berner sennenhund och bassethound
Hur ser framtiden ut för en hund med armbågsdysplasi?
AD kommer så småningom att leda till artros (ledgångsreumatism) i armbågsleden. Artros är ett kroniskt inflammatoriskt tillstånd i leden som orsakar broskskador och kroniska förändringar i leden.
Genom att behandla AD i tid är det möjligt att minska utvecklingen av artros i leden. En viss grad av artros kommer alltid att utvecklas, men den är vanligtvis mindre hos behandlade hundar än hos obehandlade hundar.
Oavsett om du behandlar eller inte är det viktigt att du pratar med din veterinär om de olika behandlingsalternativen, både kirurgiska och medicinska. Exempel på medicinska behandlingar vid artros är antiinflammatoriska medel, broskskyddande medel, kosttillskott, sjukgymnastik och allmän smärtlindring.