Vad är huggormsbett hos hundar?
I Sverige är huggormen Vipera Berus den enda vilda giftormen. Eftersom huggormens livsmiljö ofta sammanfaller med rekreationsområden som används under semestersäsongen (fritidshusområden, campingplatser), förekommer huggormsbett hos människor och husdjur relativt ofta i dessa områden.
Huggormen är närvarande från mars/april till oktober. De flesta huggormar är gråbruna med en väldefinierad mörkare zick-zack rand längs ryggen, men vissa huggormar är helt svarta. Det enda sättet att känna igen den från den andra danska ormen – den icke giftiga snoken – är att snoken nästan alltid har 2 gula nackfläckar.
Huggormen har två 4-5 mm långa tänder i övermunnen, som är kopplade till giftkörtlar i övermunnen. Giftet frigörs från giftkörtlarna genom de ihåliga huggtänderna som sitter i överkäken på ett sådant sätt att de ”poppar ut” när munnen öppnas på vid gavel för ett bett. När huggormen biter sprutar den in giftet i bytet genom kanaler i tänderna.
Huggormen sprutar in cirka 10-30 mg gift i sitt byte på cirka 1/40 sekund. Ormen producerar giftet själv, och efter bara 2-3 dagar är förråden påfyllda. Mängden gift varierar kraftigt beroende på ormens storlek, när den senast bet osv. Det finns också ”torra bett” utan gift (upp till 30%), eftersom huggormen har en fördel när det gäller att bevara giftet.
Var och när drabbas hundar av huggormsbett?
Huggormar lever i plantager och på klitter och hedar i hela Danmark, men är särskilt vanliga på västra och norra Jylland samt norra Själland.
Ormar är termofila djur och behöver solens värme för att vara aktiva. De flesta huggormsbett hos hundar inträffar därför tidigt på våren och hösten, när en slö huggorm överraskas av en nyfiken hund.
Vilka är symptomen på huggormsbett?
Vanligtvis ser hundägaren inte huggormen, men märker att hunden ylar och hoppar tillbaka. De allra flesta hundar (cirka 85 %) blir bitna i nosen, resten i ett framben. Tittar man noga ser man ofta två små bitmärken med 1-1,5 cm mellanrum.
Strax efter bettet uppstår en kraftig svullnad runt bettstället. Nospartiet svullnar upp så att det liknar en flodhäst, och ett bett i ett ben orsakar också en betydande svullnad. Svullnaden är som störst efter 1-2 dagar och avtar sedan. Hunden kommer att ha ont och verka slö och trött.
Allvarliga komplikationer från huggormsbett är sällsynta, men skador på inre organ kan uppstå.
Giftmängden är beräknad för att döda en mus, så ett hundbett är sällan livshotande. Mindre hundar tenderar att påverkas mer av ett huggormsbett än större hundar eftersom giftmängden är relativt sett större.
Vad ska du göra om din hund har blivit biten av en huggorm?
Du bör ta din hund till veterinären så snart som möjligt. Den ska hållas så lugn som möjligt eftersom det förhindrar att giftet sprids för snabbt. En liten hund kan bäras och en stor hund kan gå långsamt till bilen för att tas till veterinären.
Inget ska knytas runt eller ovanför bettstället och ingen sugning, skärning eller kylning ska göras på platsen för ormbettet.
Hur behandlar veterinären huggormsbett?
Det har funnits en tradition av att behandla med binjurebarkhormon, men det finns inga bevis för att denna behandling är effektiv. Antiserum används inte heller längre eftersom det är baserat på hästserum, vilket medför risk för en allvarlig allergisk reaktion.
Numera ges smärtstillande medel, eventuellt antihistaminer och understödjande behandling med vätska om det anses nödvändigt, och hunden hålls under observation. Det kan bli nödvändigt att följa upp tillståndet med blodprover.
Det finns ingen standardbehandling för huggormsbett. Det beror på hundens tillstånd och den enskilda veterinärens preferenser.
Det finns ingen grund för att använda antibiotika.
Hur ser framtiden ut om din hund har blivit biten av en huggorm?
De allra flesta huggormsbett kommer att orsaka hunden obehag i några dagar och sedan återgår den till sitt normala jag. Ibland finns det dock hundar som drabbas hårt och får nedsatt lever-, njur- och hjärtfunktion samt förändrade blodvärden. Tyvärr händer det också att en del av dessa hundar inte klarar sig trots intensiv behandling.